Det är ert eget fel

Det finns många delade åsikter om den kopiösa värmen som varit den senaste veckan, den där värmen som blir för mycket att det inte ens går att vistas utomhus utan att svettas ihjäl. Själv väntade jag bara på detta groteska åskväder som jag visste skulle komma efter så många dagar med tryckande värme. För det är så det är, ju varmare det blir ju värre väder blir det.
 
Alla av er kanske inte har tänkt på det men platser närmare ekvatorn drabbas av fler och värre naturkatastrofer, that's a fact. Det är också därför de flesta länder närmare ekvatorn är fattiga, eftersom det de bygger upp rivs ner av hemska oväder - både ekonomi, politik och byggnader. Allt detta på grund av att varmare luft leder till varmare vatten (hav) som leder till häftigare och mer oförutsägbart väder (läs geografi och fysik på gymnasiet så kommer du kanske förstå det).
 
Det jag ville säga var att anledningen till att vi får varmare luft är miljöförstöringen. Ju mer bil vi kör, ju fler produkter vi köper och ju mer mat vi slänger desto större global uppvärmning får vi. "Fan va nice" tänker folk "det är så jävla kallt i Sverige ju, det skadar ju inte med mer värme". Jo, tro fan att det gör det. Jönköpingsbor (och förmodligen många fler ställen i Sverige just nu) kolla ut genom fönstret och se Jorden protestera mot hur vi behandlar den.
 

Hej från stranden



Hej och förlåt för att jag inte skrivit här på hur länge som helst. Hade en jävla skitvecka förra veckan, mådde dåligt och konstigt och kände helt enkelt inte för att dela med mig. Men det enda som hände då var i princip att jag stressade över det sista i skolan, red Sune en massa (som var superfin verkligen), red Bull och hade ångest över resan jag är på just nu.

Även om jag längtar hem så trivs jag bra här. Har en grym klass och helt underbara bästa vänner att umgås med, det förenklar situationen. Sedan börjar jag slappa av lite mer för varje dag som går och försöker laga min trasiga insida. Men som sagt, jag har det toppen trots att detta egentligen inte är ett ställe där jag passar in. Jag trivs bättre på en semester i en stad med lagom värme, varierande väder och inte bara att pressa på stranden på dagen och festa på kvällen.

Okej, nu vet ni läget! Har jag något mer att säga (typ om resultatet i EU-valet som jag just nu är för överväldigad för att skriva om) så får ni update annars får ni vänta tills jag kommer hem igen. Kram på er alla!

ESC ♥

Bästa veckan på hela året är alltid Eurovision-veckan. Ni anar inte hur jäkla mycket jag älskar det, wie! ♥ Tanken var att jag och min syster skulle köpt biljetter till i år men det blev inte av tyvärr. Får bli ett annat år, står högst upp på min bucket list. Stämningen, underhållningen och allt är så jävla underbart. Ni som inte är så insatta som jag är går miste om någonting, lovar!
 
Okej, årets tävling nu då. Tack och lov för vinnaren, det var den jag tippat och till viss del hoppades på. Österrike vann alltså med Conchita Wurst (för er efterblivna människor som inte kollat/inte har koll) med en helt fantastiskt låt. Så jävla mäktigt framträdande och låt. Och hennes röst, wow. Dessutom blir jag alldeles stolt över Europa att de kunde acceptera hennes val av identitet, det är ett stort steg i rätt riktigt. Sedan vet jag att det är långt ifrån så accepterat som man hoppats på men de som ännu inte är tillräckligt mogna att tillåta det får helt enkelt ta sin tid.
 
"This night is dedicated to everyone who believes in a future of peace and freedom. You know who you are, we are unity and we are unstoppable." - Conchita Wurst
 
 
Min topp fem då, inte den ordningen jag ville att de skulle komma i tävlingen men som jag tyckte om (alla är länkade):
1. Armenien - Alla dagar i veckan, alla timmar om dygnet. Fy fan vad bra det här är, jag älskar det! ♥
2. Finland - Riktigt bra låt och snygga killar, kan ju inte bli bättre haha. ;)
3. Österrike - Behöver jag säga mer? Mäktigt.
4. Sverige - Vi var faktiskt riktigt bra, och Sanna är ju helt fantastisk. Bra scennummer också.
5. Spanien - Fin låt, fin tjej, fin röst.
 
 
Sedan var ju flumlåtarna Frankrike och Island balla också plus att jag gillade Malta, Storbritannien, Norge och Nederländerna också. Var faktiskt högre standard på årets tävling både till sångröster och låtar, brukar inte kunna räkna upp så många låtar jag kan tänka mig att höra igen haha.
 
De dåliga låtarna då, de pratar vi inte så mycket om tycker jag. Kan ju nämna att Polens bidrag är vidrigt och Danmarks, Vitrysslands och Rumäniens låtar är låtar jag hemskt gärna inte hör en gång till.
 
Nu vill jag höra vad ni tycker, vilka gillade ni och vilka gillade ni inte? Vem röstade ni på och vilka stängde ni av ljudet på när de spelades? Tell me, är dönyfiken!

Snälla, läs det här

Jag bara svamlar om den ytliga delen av mig på den här värdelösa bloggen. Det är ridning hit och vänner dit. Det är ytliga tårar och det är platta känslor. Det är ett tomt leénde på läpparna och en ilska om något som aldrig kommer spela någon roll. För mig finns det så mycket mer. Jag har också skrivit så mycket mer men alla dessa ord har hamnat i utkast. Av rädsla? Eller bara av att det är något jag vill hålla för mig själv? Vad vet jag, när inga svar finns?
 
Vi människor är kött, blod och ben. Hur kan vi vara så komplexa och känna så mycket? Antingen dansar nerverna i hjärnan tango eller så slår de knut på sig själva och kommer inte loss. I det där oändliga molnet av alla tankar, var finns vi och var finns alla svar vi behöver? Många vet inte att det molnet existerar, och andra bryr sig inte om att ta sig in i det. Vissa kikar in och smäller igen dörren av rädsla för att sedan aldrig öppna den igen. Jag har letat efter de andra som är som jag, som tar sig in där och letar. Där finns ingenting vi letar efter, men vi är där och det både vrider om hjärtat tills vi kurar ihop oss av smärta och släpper hjärtat löst för första gången.
 
Det jag kan tänka när jag befinner mig i det där molnet är: "Hur ska jag någonsin kunna komma tillbaka och bete mig som en människa igen? Hur ska jag någonsin kunna ha ytliga bekymmer, tankar och känslor igen?" Men jag tar avstånd från det, det är två olika världar och två olika jag. Jag vill inte knyta samman de, det är omöjligt, men jag vill nå dit.
 
Aldrig någonsin har jag läst något som kunnat vara inne på samma spår som mina förvirrande tankar. Nu har jag hittat det. Kanske har inte denna personen alls samma tankegång om detta som jag, kanske är hon inte ens i närheten, men det bryr jag mig inte om. Det jag läst är inte det jag själv tänker, det är inte någon som satt ord på mina tankar. Det är något bara jag själv kan göra och jag har inte nått dit ännu. Men detta är någon som satt ord på sina egna tankar och känslor. Satt ord på det obegripliga hon funnit i det jag kallar det oändliga molnet. Fasiken vad bra det är och jag är så avundsjuk eftersom jag själv inte kan och förmodligen aldrig kommer kunna.
 
Läs den här bloggen. Varenda litet ord i hela det långa arkivet är fantastiskt. Hjärtskärande fantastiskt. Bara läs. Snälla, läs det här.

I'm halfway there

Hade ett jävla mental breakdown igår, hade i princip inte fått någon sömn och var allmänt jävligt trött på livet. Panik över skolan, oro över Bull och ingenting gick ihop i hjärnan. Egentligen ganska simpla saker som kommer hända och har hänt fick jag grym ångest över och det slog totalt slint i huvudet på mig. That's my sunday afternoon guys.
 
På G upp nu igen i alla fall, jag överlever och börjar inte lipa för minsta småsak. Däremot är jag livrädd för att ta någonting för givet längre. Hade det så otroligt bra dagen innan Bull blev dålig. Var så otroligt glad och allt bara fungerade precis som det borde. Men den korta perioden av total lycka fick jag sota för, då skulle plötsligt allt bli jobbigt igen. Bull skulle bli halt, ångesten över skolan skulle skölja över mig och jag skulle tappa tron på att allt faktiskt löser sig i slutändan. Visst, allt löser sig till viss del. Vi kommer överleva alla de problem vi stöter på men mer än så vågar jag inte hoppas på. Så fort jag låter mig själv vara lycklig så kommer det ena bakslaget värre än det andra. Blir frustrerad på att det alltid ska finnas någonting emot mig, oturen förföljer mig. Jag vågar knappt blanda mig in i nya grejer längre, jag bara för otur med mig!
 
Så tänker jag just nu, vet inte riktigt varför jag delade med mig av det. Jaja, ska i alla fall ta och uppdatera om tävlingen snart också. Men som sagt, ingenting går min väg.

Det tar kol på mig

Det känns som om det gått en evighet sedan Bull blev... Vad ska man kalla det? Halt? Sjuk? Allt på en gång? Egentligen har det ju bara gått fyra dagar men jag har oroat mig så mycket att jag har en ständig huvudvärk. I början kändes det ändå okej, jag var säker på att det skulle räcka med denna veckan och sedan skulle han vara frisk igen, men nu vet jag ingenting längre. Han haltar inte längre men han är varm i alla fyra hovar och har svullnade kronränder. Dessutom trivs han bäst i hjärnan av att gå mycket och nu när han står inne halva dagen och inte får motioneras så lär det slå knut i huvudet på honom. Min älskade underbara ponny!

Jag hatar också att jag inte har någon aning om hur jag ska planera framtiden. Vågar jag släppa honom på något bete eller måste han stå i grushage hela sommaren? När kan vi komma igång och börja rida ordentligt igen? Och när kan jag planera att börja tävla? Jag orkar inte gå runt och inte veta, det tar kol på mig. Det här är vårt sista år och jag vill hinna med så mycket som möjligt, oavsett om det är flängiga uteritter eller tävlingar. Alla mina planer jag haft om sommaren, om tävlingar och om rolig kvalitetstid kan jag ju bara slänga i sjön typ. Just nu vet jag inte ens vad jag ska göra för att få honom att bli bättre, och det är fruktansvärt. Vill bara ha någon magisk kur som gör honom frisk som en nötkärna över en natt. Tills den är uppfunnen får jag fortsätta spola hovar, ge honom sin medicin och krampaktigt hålla tummarna tills de domnar bort. Snälla ponnyn, bli frisk!


Jag orkar inte

Är trött på att det ska vara så förbannat jobbigt att ta sig till stallet. Tar tre timmar i soffan där halva hjärnan säger att jag kan sitta kvar lite till medan andra halvan påminner mig om att jag måste dit hur länge jag än drar ut på det. Det är dessa dagar som jag förstår att hästar aldrig skulle kunna vara mitt jobb, jag har inte den motivationen eller viljan att göra det dag ut och dag in resten av mitt liv. Jag älskar hästar och framförallt älskar jag Bull förbannat mycket, men inte gör det saker lättare när jag är så lat och omotiverad som jag är ibland.

Jag vet att när jag väl sitter på Bulls rygg så är det roligt (tja, i alla fall om jag rider ut eller hoppar) men ändå är det så motigt att ta sig dit. Av någon konstig anledning som jag själv inte förstår så övertalar jag alltid mig själv att ta mig dit med att "idag behöver du bara mocka och fixa sedan kan du åka hem igen". Det suger eftersom Bull måste ridas ofta och mycket för att det senare ska bli lättare och roligare att rida honom. En jävla ond cirkel helt enkelt. Det är så fel att höjdpunkten varje dag inte alltid är att rida på min alldeles egna ponny. Ofta är den det, såklart, men inte alltid och de dagar blir bara fler och fler.

Idag i alla fall, vila för Bulls del (jävla latmask Rebecka, du orkar inte ens skritta ut på din ponny trots att du har all tid i världen, du borde inte få ha häst). Imorgon måste jag rida, helst på banan men så kommer det inte bli, och på onsdag är det hoppträning vilket i och för sig kommer bli kul. Sedan får han inte vila någon mer dag denna veckan, det funkar inte om jag tror att han ska kunna leverera på tävling.

Jävla skit, jag är svinarg på mig själv. Ledsen och arg och med mycket funderingar. Ska bara stryka under ännu en gång hur mycket jag älskar min ponny och att han är värd så mycket bättre än vad jag gör för honom.


Acceptance

Något jag själv har haft svårt med, och som jag vet majoriteten av världsbefolkningen också haft, är att acceptera folk som de är eller vill vara. Det finns alltid någonting vi kan störa oss på, folk klär sig fel, gillar fel personer eller gör fel saker. Allt vi kan se är fel, fel, fel. Ska vi verkligen bara fortsätta leta fel hos varandra? Jag måste erkänna att jag blivit väldigt mycket bättre på det här. Varje gång jag tänker illa om någon utan anledning måste jag ställa mig själv frågan "Vad gör att denna personen inte är värd lika mycket som jag?" Oftast finns det inget svar. För vad ger mig rätten att tänka illa om någon som inte skulle röra ett hår på mitt huvud?
 
Folk har så mycket åsikter, vilket är jättebra, men kan det inte bara sluta vara om så otroligt onödiga grejer? En person är inte sämre för att han eller hon älskar personer av samma kön, har en annan hudfärg eller ett helt annat intresse än du. So what om någon har kläder du själv aldrig hade tagit på dig eller lyssnar på en annan typ av musik. Du behöver inte plötsligt vara bästis med någon som inte delar ditt intresse men please, låt alla få känna sig uppskattade och inte hånade för att de inte passar in i vad du tycker är normalt.
 
Det jag tycker är mest bisarrt är homofobi, hade tänkt ägna ett helt inlägg om det (vilket jag kanske gör i framtiden om jag får höra ännu mer sådant skitsnack), men tar upp det här istället. First of all, vem sjutton har sagt vad som är rätt och fel i det här? Vad är det folk inte kan se, kärlek är kärlek och det är så fruktansvärt fint oavsett var, när och hur. Jag kan inte förstå att det finns länder där KÄRLEK är förbjudet, mot lagen, så fort det inte passar in på de icke-existerande kriterierna. Och guys, vi i Sverige ska vara långt före många andra länder även i den här frågan, kan vi inte bara sluta se ned på folk som råkar tycka väldigt mycket om någon som DU inte tycker passar. All kärlek är bra kärlek, punkt slut (säger jag innan jag blir så förbannad och låter inlägget spåra ur).
 
Okej, så när ska vi sluta se på skillnaderna mellan oss som någonting negativt? Världen - väx upp, mogna - detta är 2014 och snälla, snälla ha öppna armar för ALLA. Alla är välkomna och är det inte bara fantastiskt underbart att alla är unika? Låter otroligt klyschigt, hela detta inlägget gör nog det, men låt alla vara precis som de vill vara och kan du inte acceptera det så är det ditt problem och ingen annans!
 

Lögn?

Sa jag verkligen att jag ser fram emot tävlingen på söndag? Gör jag det?
 
Senaste planerade tävlingen med Bull bangade jag ur och strök mig dagen innan, prestationsångesten överraskade mig och passade på att dyka upp för första gången inför en tävling. Måste säga att jag har lite samma känslor inför söndag, tyvärr. Jag vet att det kommer gå bra, vi hoppade liksom en 20 cm högre bana den senaste träningen än vad vi ska starta på söndag och dessa höjder kommer kännas löjligt låga. Men det kanske är just det, jag vet att det här inte ska vara några problem och det borde gå som tåget, men tänk så gör det inte det? Tänk så går det urdåligt? Jag vill ha en bra start på tävlingssäsongen men hur skulle jag och alla andra reagera om jag rider så dåligt att vi lyckas vägra ut oss igen? Vill inte tillbaka på ruta ett liksom!
 
En jävla massa negativa tankar jag vet, men känner att det är skönt att jag får dem så här långt innan och kan göra någonting åt dem innan det är dags för start. På lördag kommer jag vara taggad istället, jag lovar. Vi kan det här och vi gör det här för att det är roligt, inte för att bevisa någonting för någon annan!
 

Kunde inte sagt det bättre själv - Pessoabett

Hittade detta inläggEvelina Blomqvist blogg (som förresten börjar bli en av mina favoritbloggar). Tja, finns inget jag kan tillägga förutom att jag, speciellt efter att ha läst detta, aldrig vill sätta ett pessoabett i munnen på min häst!
 

 
Pessoabettet är från början ett körbett vars namn man använder idag kom genom att Nelson Pessoa (känd hoppryttare, far till Rodrigo Pessoa) började använda det. Något det talas om att han ångrat idag. Egentligen heter pessoabettet Dutch Gag vilket på svenska betyder Holländsk munkavle.

En vanlig missuppfattning
Många tror att pessoabettet är ett hävstångsbett - vilket är felaktigt. Pessoabettet har förvisso skänklar men ett hävstångsbett används med kedja vilket gör att det ger en hävstångseffekt, mycket logiskt. Hos pessoabettet å andra sidan finns det inget som stoppar ryttaren från att dra "för mycket". Den enklaste lösningen på det borde väl vara då att sätta på en kedja, eller hur? Dock är det som så att en kedja på ett pessoabett inte ger rätt verkan utan kedjan hamnar fel i jämförelse med exempelvis ett Pelhambett. Detta skulle då leda till en felplacerad kedja som kommer att klämma och nypa den tunna huden hästen har där.

Hur fungerar då ett pessoabett?
När du tar i tygeln sker detta: mundelen dras upp mot mungipan/tänderna, samtidigt som sidodelarnas rotation gör att nackstycket dras nedåt.

Alltså:
Det trycker i nacken genom att sidostyckena kommer att spännas och för att undkomma det kommer hästen att vilja sänka huvudet (i hästens nacke finns det otroligt mycket nerver). Om man jämför just den delen av bettets påverkan med ett vanligt tvådelat där sidostyckena istället slakar när du tar i bettet är skillnaden stor. Pessoabettet trycks även upp mot gomtaket och uppåt mot hästens tänder (då den vanligaste konstruktionen är tvådelad), vilket gör att hästen vill höja huvudet. Pessoabettet ger alltså dubbla signaler.

Eftersom att det dessutom inte finns någon kedja dras bettet upp i hästens mungipa, utan någon begränsning. När detta sker kan hästen få sår- och tryckskador på gomtak, tänder och även mungipor. Nypskador är också väldigt vanliga då mundelen förflyttas långt på bettringen. Bettet är inte bra för tänderna på hästar därför att det rör sig så mycket i munnen och kan vid ett kraftigt/hastigt drag till och med slå sönder tänderna.

En annan väldigt viktig anledning till att inte vilja använda pessoabettet är den uteblivna eftergiften. Vid all sorts ridning vill man kunna ge hästen en belöning när den gör rätt i form av en eftergift, även i munnen. Med ett pessoabett går inte det eftersom att bettet är överrörligt. Utan en eftergift går hästen heller inte i en ärlig form. För att ge total eftergift på ett pessoabett måste man släppa ut tyglarna helt och hållet vilket torde vara väldigt opraktiskt.

Hur reagerar hästen på detta?
Bettet kommer därmed få hästen att försöka komma undan bettets verkan och den kröker då på nacken. Att rida med ett pessoabett är som att skrika åt en döv. Varje hjälp du ger genom pessoabettet är betydligt större än du tror. Hästen kommer kanske till en början bli stum i munnen tills den slutligen väljer att "ge upp". För ryttaren kommer det knappt att kännas när man tar i tyglarna eftersom bettet inte har någon hävstång men för hästen känns det desto mer. Skulle man då ta tygeln till sej än mer så att man "har något i handen" kommer hästen ha hunnit känna bra mycket mer.

Skulle man då väl byta bett är det inte ovanligt att hästen fått en "psykisk blockering" inför bettets inverkan. Antingen kommer hästen att vara så pass stum och "härdad" i munnen att ryttaren kanske väljer att betsla upp än mer eller så kommer den att gå undan även från det vanliga bettet av rädsla för att bettet kommer att trycka och göra ont. Hästen känns villigare och lydigare därför att den inte kan säga emot. Ju längre man använder ett pessoa, desto svårare blir det att betsla ner.

Eftersom att hästen kommer att dra sig undan för bettet får man heller inte ett ärligt stöd på bettet. Förändringar som man kan se på en häst som rids på ett pessoabett, förutom det jag nämnt ovan kan exempelvis vara att man märker av en förändring i hästens gångarter, hästen blir trippig i steget. Långa mungipor är också något man ofta ser hos hästar som rids på pessoabett just för att det inte finns något stopp. Många hästar springer även och gapar till bettet för att undkomma smärtan. Signalerna som ges till hästen från pessoabettet är konfliktartade som jag nämnt tidigare vilket ger reaktionen hos hästen att den drar sej undan. Ofta ser man ponnyer/hästar som går bakom hand, med sänkt rygg och bakbenen "på andra sidan ridhuset". Pessoabettet ger summa sumarum spänningar i hästens kropp vilket aldrig är hälsosamt.

Och slutligen
Missbrukande av bett är aldrig bra men faktum är att pessoabettet aldrig är bra på grund av dess funktion och den reaktion och de skador det orsakar hästen. Ofta är det så enkelt som så att de som väljer att rida på pessoabett inte vet om dess funktion, man kan inte veta allt! En hästmänniska som förstått funktionen hos ett pessoabett skulle dock aldrig vilja stoppa det i en hästmun och jag hoppas att denna text givit dej den förståelsen!

Vanliga funderingar
Om man har en häst som gärna springer på, vad ska man använda för bett då om pessoat alltså är dåligt?
Det första man ska göra är att undersöka anledningen till att hästen springer. Har den ont någonstans? Har den dåligt passande sadel? Är ryttarens ridsätt anledningen till det hela? Är hästen frisk så måste man först och främst jobba med lydnaden. Att betsla upp är i många fall en genväg då det i många fall egentligen handlar om att grundarbetet inte sitter. Skulle man vilja rida på ett skarpare bett finns det tusentals andra som är bättre än pessoabettet! Se till att du vet allt om bettets funktion innan du stoppar det i hästens mun! Vill du ha ett bett med hävstångseffekt (som alltså då används med kedja) är det lämpligast att rida med dubbla tyglar så att du kan välja när du vill använda hävstångseffekten och inte.

Men det är ju hästmänniskor inom eliten som rider på pessoabett? De kan ju inte ha fel!
Faktum är att de inte är allsmäktiga, de inom eliten. De kan göra sådana "enkla missar" som att sitta med felvinklade händer. Medaljer och berömmelse betyder inte per automatik att man vet allting eller tar till sej all kunskap som delges en. Jag tror själv att du när du läst om pessoabettet inte skulle vilja stoppa det i en hästmun ens för en dag."

 
Hoppas det var okej att jag lånade inlägget. Bloggen är alltså evelinablomqvist.se.

I'm ready for the future

Min vän Sara föreslog att jag kunde skriva lite om planerna jag har inför framtiden och vad jag ska göra efter gymnasiet. Sanningen är att jag själv haft funderingar om detta lääänge men aldrig skrivit om det på bloggen. Har smitit runt ämnet för att se om någon någonsin blir nyfiken och vågar fråga, haha. Sneaky, sneaky! Nej men känner mest att jag babblar på om massa planer och grejer jag gör och alla bara "Okay, so what?". Haha, but here you go!
 
Som ni kanske redan visste så vill jag läsa film-produktion efter gymnasiet. Är inne på lite andra spår och kommer förmodligen läsa lite andra strökurser mest för att jag är nyfiken sedan, men det tar vi när det kommer. Börjar från början helt enkelt. Från idag och tills jag inte vet mycket mer.
 
Just nu ska jag bara överleva de sista månaderna på gymnasiet och sedan ta en efterlängtad student. Sommaren är ännu ganska oklart så vi hoppar över den just nu. Efter sommaren ska jag försöka hitta ett jobb så fort som möjligt och gärna ett där jag slipper jobba med människor (jag är en av få som verkligen inte skulle palla med det, jobba på lager skulle passa mig) och jag kommer alltså stanna i Sverige och Jönköping åtminstånde till nyår 14/15 eftersom jag fortfarande får tävla ponny tills dess. Jag är inte säker på om jag kommer stanna här tills sommaren 2015 också men det beror väl på om jag har råd att flytta och lite andra faktorer.
 
Sedan då jävlar, då flyttar jag hemifrån, från Jönköping, från Sverige och till LONDON. Åtminstone är det så det ser ut nu, kanske blir det någon annanstans i Storbritannien eller Irland. Det beror helt på vilken skola jag kommer in på men jag hoppas på London i alla fall. London baby, känner att jag kommer trivas som handen i handsken där. Känner mig så himla missplacerad i Sverige och speciellt i Jönköping. Komma ut, umgås med en helt annan typ av människor (och kanske få upp hoppet om mänskligheten igen). Där ska jag alltså läsa film-produktion.
 
Sedan vet jag inte mycket mer faktiskt. Kan ju inte säga att man har någon speciell säkerhet i att få jobb efter att ha läst det jag vill läsa. Man får hoppas lite, kliva på något tåg som man inte vet vart det tar en och hoppas på att man hitta någon eller något som tar en in i branchen på riktigt. Antingen blir jag väl fast med något skitjobb eller så måste jag läsa om till något annat eller så blir jag dökänd på någon film, hahaha who knows. Älskar att inte veta och jag älskar att äventyra och bara slänga mig ut i det okända. LOVE IT OCH ÄR SÅ JÄVLA FUCKING TAGGAD!!!

Tillbaka till civilisationen

Har gått runt i mjukisbyxor och ruffsigt hår i princip hela sportlovet, bortsätt från när jag varit i stallet. Har inte gjort ett skit verkligen - spelat piano, kollat på serier och filmer samt ätit. Kännt på livet som arbetslös med andra ord.
 
Nu är det alltså dags för skola igen och verkligheten kommer ikapp en. Fick panik över att gymnasiearbetet snart ska vara inne och jag har inte börjat skriva än. Kände paniken komma och mina "panikattacker" kan stanna kvar i dagar av ångest utan att jag får någonting gjort - jag ville verkligen inte att det skulle gå så långt denna gången. Men sedan snackade jag och några klasskompisar lite om framtiden och framtidsplaner och genast kändes det så jävla mycket bättre.
 
Jag har i princip två månader kvar av riktig skola och sedan är det bara roliga saker kvar. Två månader tills påsklov, sedan är det bara utomlandsresa med klassen, Håkan-konsert och studenten kvar i princip. Fattar ni hur jävla sjukt det är?! Så två ynka månader orkar jag med. Dags att lägga i högsta växeln och trampa gasen i botten under dessa två månader och sedan får jag min belöning! Har en toppen sommar framför mig och sedan ännu ett eller ett halvt år hemma innan jag ger mig ut i världen och skapar mitt eget fantastiska liv.
 
Så, två månader ska jag kämpa mot paniken och ångesten och bara TA TAG i allt. Det kommer vara så värt det sedan och jag vet att jag kommer ta mig igenom detta också. Let's go!
 
Gammal bild...

Wake me up in 2016


Hade kunnat bomba bloggen med bilder på Benedict Cumberbatch men jag besparar er på den hjärtskärande känslan denna mannen ger en. Om ni bara visste så skulle ni tacka mig för resten av era liv. Oh god, holy crap.
 
NU MÅSTE VI VÄNTA TILL 2016, någon måste skojja med mig? Jag håller hoppet uppe för att det kanske kommer till jul ändå (vilket jag trodde var illa nog) men chansen är minimal. Hur ska jag överleva? Drar täcket över huvudet nu så kan någon ta och väcka mig när det är 2016, I will not survive without this and without this adorable man.
Haha, crazy crazy crazy!

Smärta är som vatten i en glasburk

Ibland kommer man till den punkt när det inte längre är någon idé att kämpa emot smärtan. Man kan inte sitta och hålla på den, låta den fylla på och fylla på och fylla på och därmed också alltid bära med sig den. Man måste tvinga ur den, gråta så man skakar och inte längre kan stå rakt. Låta alla tårar komma, skrika och sakna. För sedan släpper det, då är bägaren tom och då kan man slappna av. Sen kommer alltid den dag när det bara fylls på igen och det trycker på locket. Som när vatten i en glasburk fryser, expanderar och tillslut exploderar. Det är ingen mening att kämpa emot, bara explodera, gråta ut allt och låta värmen i hjärtat smälta isen igen.
 
Precis som förra året kollade jag på filmen Jag saknar dig i natt. Den kan jag gråta och skrika till och sedan är det över. Sedan kan jag torka tårarna och ställa mig upp. Kanske till och med med ett litet leende. För jag vet att även om saker slutar tidigare än man trott och hoppats så har de fortfarande existerat och man har fortfarande fått så mycket glädje från det. Tillslut kommer det bara vara glädjen som finns kvar där.At first, cry because it's over. But then, smile because it happened.

Hästen med ett hjärta av guld

Idag är det ett år sedan den fruktansvärt orättvisa olycka inträffade som vände allting uppochner. Ett år sedan en av de finaste hästarna med det finaste hjärtat lämnade oss. Har aldrig mött en så personlig häst med ett sådant hjärta av guld, för det var verkligen sådan han var. Flechen. Han satte verkligen ett avtryck i alla människor som träffat honom, det tvivlar jag inte på och en mer älskad häst är svårt att hitta. Denna olycka är ett tydligt bevis på hur förjävla orättvis världen är.
 
Idag har bilder från den där förfärliga morgonen för ett år sedan spelats om och om i huvudet och jag vet att de bilderna aldrig kommer försvinna. Istället försöker jag bara minnas honom som den fantastiska häst han var, alla de gånger jag ridit ut med Hanna på Fleche, alla de tusentals bilder jag har tagit på dem och den där gången när jag skulle försöka sitta ner i hans studsiga trav. Även om jag inte stod honom så nära så självklart satte han ett märke även i mitt hjärta, han blev omtyckt av alla som träffade honom.
 
Precis som jag skrev i ett inlägg strax efter olyckan - det finns ingenting att säga egentligen och ingenting vi kan ändra på även om det är vår allas största önskan.
 
Fleche, vi saknar dig och världen är så ofattbart orättvis ibland. ♥
 
 
 
 

Över min döda kropp

Tänkte på det här när jag la upp bilden på Bull som stegrar med mig eftersom jag aldrig (never ever, över min döda kropp osv.) skulle lära min häst att stegra. Varken med mig på marken eller på ryggen. ALDRIG.
 
Bull har stegrat med mig många gånger, det är hans sätt att protestera när han inte vill mer. Han gör det när jag vill att han ska stå still men inte han (det var så det var när mamma lyckades klicka denna bilden under) och när han vill vända när vi är ute och rider. Han kan stegra ganska högt även med mig på och det är bara obehagligt, det finns inget coolt i det. Det kan övergå till farligt väldigt snabbt och har hästen inte balansen så kan det bli en mardröm.
 
Det är just det, att det så snabbt kan gå från säkert till farligt. Först och främst, slår hästen över när du sitter på... Ja du kan ju bara tänka dig hur mosad du är under där. Likaså om du är på backen och hästen stegrar över, det är inte så jävla skönt för dem heller. Eller står du för nära och hästen tror du gör tecknet för stegring och slår ut alla dina tänder. Då kommer vi till den andra anledningen - missförstånd uppkommer så lätt. Både mellan dig och din häst eller för någon annan och din häst. Säg att du säljer hästen eller har en medryttare på hästen, denna människan kanske inte vet vad du lärt hästen att göra och det kan bli riktigt farligt.
 
Visst, är du Tobbe Larsson eller han fransmannen med massa vita hästar som är med på Stockholm Horse Show typ varje år. Fine, då har du förmodligen koll på grejerna och likaså har hästen lärt sig rätt. Men ni som läser det här är defenitivt inte Tobbe Larsson och även om du tycker det är häftigt nu så är det defenitivt inte häftigt när du eller någon annan ligger mosad under hästen eller blivit sparkad för att hästen inte vet bättre.
 
Inte speciellt hög stegring för att vara Bull, men det är värre ibland kan jag lova.

Jag är feminist

Kollade på Debatt i går kväll mest för att Linn var med och de diskuterade ämnet feminism. Ett väldigt viktigt, känsligt och ibland urtrist ämne. Jag tyckte det många sa var väldigt bra men ibland blev det lite för mycket och det var som om de (producenterna och programledaren) ville vända deltagarna mot varandra för att skapa en debatt som kanske egentligen inte existerar.
 
Men vad tycker jag om feminism då? Först och främst, väldigt väldigt viktigt. Att det ska vara lika mellan män och kvinnor, både i samhället och i folks huvuden. Det finns inget dominerande kön och bara för att det genom tiderna varit mannen som "dominerat" så ska inte de få mer i lön. Arbetsmarknaden är väl det viktigaste i samhället och politiken kan jag tycka, det är så förbannat förnedrande att kvinnor med samma arbetsuppgifter som en man ofta får lägre betalt. Att kvinnor får de jobben med mindre status medan männen ska dominera och styra. Fruktansvärt och ett tydligt tecken på att någonting måste göras.
 
Det jag vill koncentrera mig på dock är vad som händer i folks hjärnor. Som de pratade lite om på Debatt igår, varför kallar vi alla saker för "han"? Helt utan att tänka på det så pekar folk på den där skalbaggen och kallar den för en "han". Eller ännu värre den där gången jag kollade på Skavlan och de ställde folk en gåta på stan. Kommer inte ihåg den exakt men den handlade om en doktor som skulle ta hand om en son och hans far efter en olycka. Doktorn utbrister då att "det där är ju min son" och INGEN de frågade gåtan kom ens på tanke att doktorn kunde vara en kvinna. Bisarrt!
 
Det jag tycker är viktigt att stryka under är att alla kan vara feminister, enligt mig. Du behöver inte rösta på FI (feministiskt initiativ), göra värsta kampanjen och sluta raka dig under armhålorna för att vara feminist. Feminism handlar inte om att kvinnor ska styra världen, det handlar om jämlikhet och snarare ekvivalism. Män kan också vara feminister och alla måste dra sitt strå till stacken för att få ett jämlikt samhälle. Man ska inte skrämmas av ordet feminist tycker jag, man ska inte behöva vara rädd för att säga att jag är feminist. Alla kan vara feminister och du har inte plötsligt massa krav på dig och hamnar inte i något speciellt fack bara för det.
 
För att avsluta, det där med fackindelning - FUCK IT! Seriöst, det finns inget som kallas för fack. Det är bara någonting vi gjort upp själva i våra huvuden och så länge du bestämmer dig för att inte vara något så kallat fack så kommer du heller aldrig hamna där. Du är du och du har dina absolut egna åsikter. Jag hoppas att de flesta vill ha en jämlik värld och jag hoppas att alla är feminister utan att behöva sätta sig själv i något jävla fack!
 
Det var väl det och det spårade ut lite, precis som vanligt!

03.15

I could hear my heart beating.
I could hear everyone's heart.
I could hear the human noise we sat there making.
Not one of us moving, not even when the room went dark.

Just blew me away

Det där förra inlägget var tidsinställt. Hade aldrig kunnat skriva så just nu. Den där jävla filmen vände mig uppochner och utochin. Vet inte om jag vågar recensera den. Inte än. Maybe, maybe not. Haha, alltså är helt fascinerad. Är liksom inte ledsen efter denna filmen (inte än) så som jag ofta blir. Jag blir helt uppe i varv och sen tappar jag allt och sjunker som en sten i vatten. Men inte nu, inte än.
 
Here you have the retarded and real me. Vill ni lära känna mig, se på Stuck in Love. Där är jag rätt upp och ner i sex olika personligheter. Sämsta namnet på en film men en sådan film. Like I said, just blew me away.
 
Är lite rädd att folk ska se på den och "jo men den var väl bra" "en helt vanlig kärleksfilm" "den var ju inte ens bra". Känns som om jag måste försvara den liksom. Men försök tänka djupare när ni ser på den, det ÄR ingen vanlig film. Det är en sjukt jävla bra film som speglar mig väldigt väldigt bra.
 
Ska recensera den. Some day. En vacker dag.
 

Holy shit

Såg en film ikväll. Inga förhoppningar och utan att veta någonting om den innan. It just blew me away. Wow. Recenserar den imorgon. Asså wow. No words. Love 'n crap.

Tidigare inlägg
RSS 2.0