Snälla, läs det här

Jag bara svamlar om den ytliga delen av mig på den här värdelösa bloggen. Det är ridning hit och vänner dit. Det är ytliga tårar och det är platta känslor. Det är ett tomt leénde på läpparna och en ilska om något som aldrig kommer spela någon roll. För mig finns det så mycket mer. Jag har också skrivit så mycket mer men alla dessa ord har hamnat i utkast. Av rädsla? Eller bara av att det är något jag vill hålla för mig själv? Vad vet jag, när inga svar finns?
 
Vi människor är kött, blod och ben. Hur kan vi vara så komplexa och känna så mycket? Antingen dansar nerverna i hjärnan tango eller så slår de knut på sig själva och kommer inte loss. I det där oändliga molnet av alla tankar, var finns vi och var finns alla svar vi behöver? Många vet inte att det molnet existerar, och andra bryr sig inte om att ta sig in i det. Vissa kikar in och smäller igen dörren av rädsla för att sedan aldrig öppna den igen. Jag har letat efter de andra som är som jag, som tar sig in där och letar. Där finns ingenting vi letar efter, men vi är där och det både vrider om hjärtat tills vi kurar ihop oss av smärta och släpper hjärtat löst för första gången.
 
Det jag kan tänka när jag befinner mig i det där molnet är: "Hur ska jag någonsin kunna komma tillbaka och bete mig som en människa igen? Hur ska jag någonsin kunna ha ytliga bekymmer, tankar och känslor igen?" Men jag tar avstånd från det, det är två olika världar och två olika jag. Jag vill inte knyta samman de, det är omöjligt, men jag vill nå dit.
 
Aldrig någonsin har jag läst något som kunnat vara inne på samma spår som mina förvirrande tankar. Nu har jag hittat det. Kanske har inte denna personen alls samma tankegång om detta som jag, kanske är hon inte ens i närheten, men det bryr jag mig inte om. Det jag läst är inte det jag själv tänker, det är inte någon som satt ord på mina tankar. Det är något bara jag själv kan göra och jag har inte nått dit ännu. Men detta är någon som satt ord på sina egna tankar och känslor. Satt ord på det obegripliga hon funnit i det jag kallar det oändliga molnet. Fasiken vad bra det är och jag är så avundsjuk eftersom jag själv inte kan och förmodligen aldrig kommer kunna.
 
Läs den här bloggen. Varenda litet ord i hela det långa arkivet är fantastiskt. Hjärtskärande fantastiskt. Bara läs. Snälla, läs det här.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0